Hej!
Kände att jag behövde skriva av mig lite idag. Så, hej! Och hejdå (om man nu behöver skriva det i ett blogginlägg)
"Save tonight, and fight the break of dawn."
Dagen efter huset hade brunnit for vi dit och tittade. Det låg förstörda saker utspritt överallt, och jag kan särskilt minnas en del av ett påslakanset jag haft när jag var liten. Det låg fortfarande ihopviket (något bränt men ändå någorlunda helt), och var blött efter allt vatten som sprutats på huset. Jag tog upp det och försökte vika upp det, men det rasade bara sönder allt eftersom.
När jag tänker på det idag kan jag fortfarande komma ihåg mönstret på påslakanet. Ljusblått, med små gula månar och stjärnor överallt. Månarna och stjärnorna hade lila och röda hattar. Vi hade fått varsitt, jag och min syster, en gång när vi firade jul hos farmor och farfar.
Jag kan tänka mig hur det såg ut, när jag låg med det nya påslakanet i min säng. I min säng, gjord av trä där jag på sängramen hade klistrat fast ett par klistermärken jag fått från Min Häst. Kanske hade jag på mig mitt rosa nattlinne, med vita volanger, vita hjärtan och vita rosetter på. Så låg jag där med mina små fötter och tittade upp i det sneda taket, innan jag vände mig mot min vägg. Den var rosa och bården som gick längs med taket var det nallar på. En nalle-familj. Pappan satt i en fåtölj, tjock var han. Och en av nalle-bebisarna hade en blå sparkdräkt på sig.
Blundar jag så kan jag se rummet framför mig. Exakt hur det såg ut, varenda liten grej. Och det får mig att undra, även om jag minns det så väl nu kanske jag kommer att glömma det. Kanske kommer jag att glömma alla fina minnen, bara för att jag inte längre kan gå uppför den där trappen eller titta ut genom det där fönstret. Jag kommer inte kunna åka dit om tio år och berätta vilka rum som varit mina, vart jag alltid gömde mig när vi lekte kurragömma, vart jag och min syster brukade skrämmas nere i källarn. För det finns inte längre, och därför är jag rädd att glömma. Jag vill inte glömma så många minnen från en så stor del av mitt liv.
När jag tänker på det idag kan jag fortfarande komma ihåg mönstret på påslakanet. Ljusblått, med små gula månar och stjärnor överallt. Månarna och stjärnorna hade lila och röda hattar. Vi hade fått varsitt, jag och min syster, en gång när vi firade jul hos farmor och farfar.
Jag kan tänka mig hur det såg ut, när jag låg med det nya påslakanet i min säng. I min säng, gjord av trä där jag på sängramen hade klistrat fast ett par klistermärken jag fått från Min Häst. Kanske hade jag på mig mitt rosa nattlinne, med vita volanger, vita hjärtan och vita rosetter på. Så låg jag där med mina små fötter och tittade upp i det sneda taket, innan jag vände mig mot min vägg. Den var rosa och bården som gick längs med taket var det nallar på. En nalle-familj. Pappan satt i en fåtölj, tjock var han. Och en av nalle-bebisarna hade en blå sparkdräkt på sig.
Blundar jag så kan jag se rummet framför mig. Exakt hur det såg ut, varenda liten grej. Och det får mig att undra, även om jag minns det så väl nu kanske jag kommer att glömma det. Kanske kommer jag att glömma alla fina minnen, bara för att jag inte längre kan gå uppför den där trappen eller titta ut genom det där fönstret. Jag kommer inte kunna åka dit om tio år och berätta vilka rum som varit mina, vart jag alltid gömde mig när vi lekte kurragömma, vart jag och min syster brukade skrämmas nere i källarn. För det finns inte längre, och därför är jag rädd att glömma. Jag vill inte glömma så många minnen från en så stor del av mitt liv.
Och sen drömde jag en mardröm också.
Och what the pip skriver man då? "Hejhej bloggen idag har jag sminkat mig fem gånger, bytt kläder sju och här kommer dagens outfit" känns alldeles för uttjatat, och mina (enligt mig) jobbiga problem känns inte som ett storslaget ämne heller. Sååååååå, jag får väl helt enkelt bara vara mig och prata om hur hungrig är, hur mycket jag fryser och hur trött jag är. Och hur ont jag har. Och hur mycket jag har att göra. Och hur synd det är om mig.
För hungrig det är jag, men lunch kan man inte äta kvart över nio på morgonen och mina chips mättar inte hur mycket jag än proppar i mig. Fryser gör jag också, men bara om fötterna och eftersom jag är alldeles för trött så orkar jag heller inte ta på mig mina tofflor. Sen hade vi det onda, som bara känns om jag trycker väldigt hårt på mitt en veckas gamla blåmärke. Men det räknas, för ont gör det ju. Sedan har jag tusen saker att hinna med, of kårz, och det är därför jag sitter här och skriver världshistoriens mest onödiga inlägg. Sedan så är jag ju förkyld, pank och hungrig. Och kall. Trött också. Så det är faktiskt synd om mig.
För hungrig det är jag, men lunch kan man inte äta kvart över nio på morgonen och mina chips mättar inte hur mycket jag än proppar i mig. Fryser gör jag också, men bara om fötterna och eftersom jag är alldeles för trött så orkar jag heller inte ta på mig mina tofflor. Sen hade vi det onda, som bara känns om jag trycker väldigt hårt på mitt en veckas gamla blåmärke. Men det räknas, för ont gör det ju. Sedan har jag tusen saker att hinna med, of kårz, och det är därför jag sitter här och skriver världshistoriens mest onödiga inlägg. Sedan så är jag ju förkyld, pank och hungrig. Och kall. Trött också. Så det är faktiskt synd om mig.
